Dubbelseende

Definition

Synstörningar är avvikelser i synen. Synstörningar i samband med neurologiska sjukdomar innehåller ofta dubbelseende (diplopi), dimsyn på grund av nystagmus (ofrivilliga snabba ögonrörelser), nedsatt synskärpa, nedsatt synfält, och delvis eller total förlust av synen som i papilledema, en svullnad av synnervens skiva, eller blindhet. Synstörningar är ofta symptom på andra störningar, i synnerhet neurologiska störningar, men kan också uppstå på grund av muskelsjukdomar, kärlsjukdomar, cancer eller trauma. Dessutom kan sjukdomar såsom diabetes och hypertyreos bidra till visuella avvikelser. Vissa synstörningar uppstår p.g.a. medfödda sjukdomstillstånd som ofta är ärftliga.

Dubbelseende

Dubbelseende medför att en person ser två objekt istället för ett. Det finns två huvudorsaker till dubbelseende: Den ena är en fysisk förändring av linsen, bindhinnans (conjuctiva), eller näthinnans (retinas) yta. Den andra handlar om en oförmåga i hjärnan att överlappa bilder som ses med båda ögonen, vilket görs hos en person med normal syn. Den första typen innefattar vanligen bara ett öga och korrigeras inte genom att täcka för ena ögat. Ärr eller andra fysiska defekter i ögat orsakar uppdelning av en bild, vilket leder till dubbelseende. Den andra typen berör vanligen båda ögonen och korrigeras när ett öga täcks för. Binokulärt dubbelseende kan också uppstå när ögats rörelse i en riktning är förhindrad, och är ofta ett medfött tillstånd. Dubbelseende kan också orsakas av förskjutning av ögonen, vilket kan vara nerv eller muskelrelaterat.

Avvikelser i ögonrörelser kan orsakas av kranialnervsförlamning (pares), neuromuskulära sjukdomar (t.ex. myastenia gravis), multipel skleros, infektion, stroke, överaktiv sköldkörtel, eller direkt trauma mot ögat. Dubbelseende kan också vara ett resultat av en växande tumör, som pressar på nerverna som är inblandade i ögonrörelser.

Nerverna inblandade i dubbelseende omfattar tre kranialnerver: tredje hjärnnerven (nervus oculomotorius), fjärde hjärnnerven (nervus trochlearis)och sjätte hjärnnerven (nervus abducens). Dessa tre nerver styr direkt förflyttning av sex extraoculara muskler. Fyra muskler styrs av den tredje hjärnnerven, och de andra två av antingen fjärde eller sjätte kranialnerven. Detta gör att läkaren kan fastställa orsaken till synrubbningar hos en patient. Förskjutning av ögonen kan ske i alla riktningar: inåt, utåt, uppåt, nedåt, eller en kombination. Skador på tredje hjärnnerven kan orsaka utåt och nedåt vridningar på det berörda ögat och oförmågan att passera mittlinjen i någon av de två riktningarna. Skador på fjärde hjärnnerven kommer att leda till vertikal diplopi, vilket kompenseras med att luta huvudet. Skada på sjätte kranial nerven förhindrar utflyttning av ögat.

Nystagmus

En annan typ av synstörning, nystagmus, orsakas av onormala ögonrörelser och resulterar ofta i dimsyn. Den normala styrningen av ögonrörelser beror på neuronala kopplingar mellan ögonen, hjärnstammen och lillhjärnan. Förändringar i centrala nervsystemet eller perifera labyrintiska apparaten kan orsaka okontrollerade, repetitiva ögonrörelser kallat nystagmus. Det finns många typer och subtyper av nystagmus beroende på den bakomliggande orsaken och involverade rörelser. Den vanligaste formen innebär en ryckande rörelse från sida till sida (horisontella nystagmus). Den snabba ögonrörelser kan också uppträda i en vertikal riktning, vilket oftast indikerar ett problem med centrala nervsystemet. Roterande rörelser har ibland också observerat vid nystagmus.

Även om nystagmus i sig inte orsakar förlust av synen, är det ofta förknippat med dålig syn. Nystagmus kan utvecklas i den tidiga barndomen eller i vuxen ålder. Barndomsnystagmus kan associeras med ögondefekter (grå starr eller näthinnesjukdom) eller orsakas av okända orsaker (medfödd idiopatisk nystagmus). De flesta fall av medfödd nystagmus orsakas inte av en sjukdomsprocess och är familjär.

Om nystagmus utvecklas senare i livet kan det vara ett tecken på ett allvarligt bakomliggande problem som stroke, multipel skleros, eller komplikation från skallskador. Ledning av ögonrörelser kan hjälpa läkaren att diagnostisera det bakomliggande neurologiska problemet. Till exempel hos en medvetslös person kan vertikala nystagmus antyda skador på hjärnstammen. Detta visar att ögonrörelser inte bara orsakar synstörningar, utan också är ett viktigt diagnostiskt verktyg för att avgöra om hjärnan fortfarande lever.

Närvaro av occulocephalisk reflex hos personer med koma visar att hjärnstammen är intakt. Läkaren vänder patientens huvud från sida till sida eller vänster till höger för att få fram reflexen. när reflexen är närvarande, tycks ögonen röra sig fritt i motsatt riktning från det håll huvudet vändes (som på en docka). När ögonen förblir fixerade tyder detta på avsaknad av cerebral aktivitet. Ett annat viktig diagnostiskt test är att bedöma den oculovestibulara reflexen: En medvetslös persons öra injiceras med kallt vatten, vilket stimulerar långsamma horisontella ögonrörelser, som följs av en snabb återgång av ögonen till mittlinjen.

Blindhet

Blindhet är hel eller delvis synförlust. De viktigaste orsakerna till blindhet är glaukom, katarakt, och diabetesretinopati. Blindhet kan också vara resultatet av ögonsjukdomar, optiska nervstörningar, eller sjukdomar i hjärnan där synintryckens vägar eller nackloben i hjärnan påverkas. Mönstren för synfältets minskningen beror på det område som påverkas av sjukdomen. Skada på visuella vägar som en följd av makuladegeneration, näthinneavlossning eller synnervsatrofi kan påverka ett eller båda ögonen. Däremot påverkar skador på synnervens chiasm eller vägen bortom det båda ögonen. Det finns många ögonsjukdomar som kan orsaka visuella avvikelser och / eller blindhet, inklusive näthinneavlossning, grå starr, näthinnesjukdom (ofta ärvda) och makuladegeneration.

Makuladegeneration är den vanligaste orsaken till blindhet för personer över 55 års ålder. Gula fläcken är den centrala delen av näthinnan som registrerar bilder och skickar dem från ögat till hjärnan via synnerven. Om makula försämras, förlorar ögat förmågan att se detaljerat. Orsaken till makuladegeneration är inte helt klarlagda, men riskerna för sjukdom ökar med åldern. Andra avvikelser i den centrala näthinnan kan leda till dimsyn eller kan påverka färgseende. Färgblindhet kan också härröra från avsaknaden av en eller flera typer av tappar, en typ av ljusreceptorer på ögat. Total färgblindhet (monokromatiskt vision) är mycket ovanligt utan oftast förekommer varierande grad av nedsättning av färgseende hos personer med färgblindhet. Centrala seendet kan också förstöras av små blödningar i näthinnan som en följd av åldrande eller diabetesretinopati.

Neurala sjukdomar som drabbar synnerven och kan orsaka blindhet kan bli följden av utvecklingsavvikelser (ärftlig eller sporadisk), avvikelser i blodkärlen och en otillräcklig blodtillförsel till ögon eller synnerv, glaukom och demyeliniserande och inflammatoriska sjukdomar som multipel skleros, tumörer, giftiga ämnen, och trauma.

Optisk nervskada

Papilledema, svullnad av synnerven, kan vara resultatet av ökat intrakraniellt tryck eller synnerven försämring (optikusneuropati). Inflammation, försämrad blodtillförsel till synnerven, och vissa sjukdomar som multipel skleros kan göra att synnervens funktion försämras. En hjärntumör, blödning eller blodpropp i hjärnan, svullnad av hjärnan på grund av hjärnhinneinflammation eller trauma, eller en blockering i cerebrospinalvätskans omlopp kan orsaka ett ökat tryck inuti skallen (intrakraniell tryck). Tillståndet är ofta livshotande och korrekt diagnos av papilledema är viktigt.

Papilledema härrör från ökat intrakraniellt tryck och åtföljs ofta av andra symptom, inklusive dubbelseende, illamående, huvudvärk och minskning av synfältet. Vid diagnostisering papilledema tittar läkaren efter svullnad av det område där synnerven kommer in i ögat. Tidiga tecken omfattar små förändringar i utseendet på kanten av nervvävnaden. Ihållande, kronisk papilledema kan orsaka atrofi av papillen och leda till blindhet.

Synnerven kan också skadas av förhöjt intraokulärt tryck (IOP) som i glaukom. Trycket byggs upp i ögat och överförs till bakre delen av ögat och orsakar en initial minskning av det perifera seendet och leder så småningom till blindhet. Glaukom är ofta en komplikation till följd av diabetes.

Dessutom kan optisk neurit, eller inflammation i synnerven, orsaka permanent synnedsättning. Demyeliniserande sjukdomar som multipel skleros, systemiska infektioner, diabetes, och ärftliga faktorer kan orsaka optikusneurit. Optikusneurit kan också vara en sekundär komplikation av sjukdomar som hjärnhinneinflammation, bihåleinflammation, eller tuberkulos, eller reaktioner på toxiner eller trauma.

Andra viktiga orsaker till blindhet är tumörer som påverkar synnervskorset (området i hjärnan där synnerverna korsas) såsom gliom, hjärntumörer, och hypofysadenom. I dessa fall är det överföringen av visuella stimuli via synnerven och visuella vägarna som direkt påverkas och resulterar i blindhet.